Jag just nu. Idag var jag egentligen "ledig" men fick lov att stiga upp 7.45 för att ha en kort redovisning för min lärare eftersom vi inte hann med det igår. Kul.... Sovmorgonen förstörd. Äeh, jag klarar mig. Imorgon är det fredag. Imorgon är det sista dagen någonsin som jag kommer bo i denna lägenhet. Imorgon flyttar jag ut. Fattar ni hur ledsen jag är? Fattar ni hur jobbigt det är att lämna Strängnäs och alla mina minnen bakom mig? Jag vill inte. Jag älskar allt det som dessa tre åren givit mig och jag älskar alla upplevelser jag varit med om och alla vänner jag fått. Jag vill aldrig att denna tid ska ta slut. Jag vill inte flytta hem, vara arbetslös och ligga hemma i mjukisbyxor om dagarna. Jag vill inte vara osäker på om mitt drömliv kommer gå i uppfyllelse endast tack vare att jag inte lyckats hitta något jobb. Jag vill inte ha panik över vad som kommer komma härnäst. Jag har så mycket att längta till; studenten, skolavslutningen, att åka runt i Strängnäs med min fina klass på ett flak, att springa ut från skolan en sista gång iförd en vit mössa, Karibien/USA-resan, min 19-årsdag (23 juni) och sen såklart alla varma sommardagar tillsammans med min älskling. Men ändå kan jag inte undgå från att vara ledsen och deppig. När någonting nytt ska ske så måste man lämna det gamla bakom sig men jag är inte så säker på att jag vill det. Kommer jag någonsin träffa mina underbara vänner från skolan igen? Kommer jag någonsin att få komma tillbaka till Strängnäs? Kommer jag sakna dessa tre år för mycket? Sen har vi ju Karibien/USA-resan också, som ska bli så fruktansvärt kul. Men jag vet inte helt ärligt hur många gånger jag fällt tårar när jag tänkt på hur länge jag ska vara borta från min pojkvän. Som nu. Bara för att jag just skrev det där så började jag gråta. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av att vara ifrån honom så pass länge. Vi är ju med varandra varenda dag och när han bara ska åka hem för att hämta grejer för att sova hos mig så saknar jag honom så fruktansvärt. Jag tittar på klockan hela tiden och kan till och med bli sur på honom för att det tagit för lång tid, just för att jag saknat honom så himla mycket. Hur ska jag klara mig utan honom? Det är bara det som tar emot. Annars så kommer den här resan att bli en fruktansvärt rolig upplevelse. Men jag ska tänka från den ljusa sidan, jag kommer komma tillbaka till min prins efter tre veckor. Säkerligen mer kär än någonsin och när jag får se honom efter så lång tid så kommer jag att gråta av lycka. Då kommer jag bara se fram emot alla dagar vi kommer få spendera med varandra. Felix sa någonting till mig igår, någonting som jag aldrig kommer att glömma. Han sa att han vill visa alla dom som inte tror på att man kan vara tillsammans för evigt att det visst är möjligt, och att han ville att vi skulle bevisa det tillsammans. För det är så. Ingen tror att ett par kommer vara med varann tills de är 80, som det var förr i tiden. Men när jag tittar på Felix och tänker på vad vi har, så vet jag att det är för evigt. Han sa en annan sak igår också. Han sa att han tyckte att jag var vacker, men att han tyckte att det var så himla jobbigt för det är någonting alla pojkvänner säger till sina flickvänner. Att de är vackra. Och han visste inte hur han skulle få det att låta speciellt, eftersom han verkligen tycker att jag är vacker. Och Felix, om du läser detta, genom att säga så, så har du fått det att låta speciellt. Jag älskar dig, mer än någonsin. 2 år och 4 månader. Vi är ett.