En decemberdag sitter jag på bilddagboken, kikar runt, kommer in på nån killes sida (självklart ). Jag visste vem han var, han gick ju i min parallell klass liksom, och när skolkatalogen hade kommit några veckor innan hade jag pekat ut honom och sagt till mina kompisar att "fan vad snygg han är". Jag ville känna honom. Det visste jag. Så jag letade runt bland hans bilder för att hitta någon lämplig att kommentera. Hittar en bild på coldplay där det stod att han skulle se dom inom snar framtid, jag kommenterade något i stil med "och man blir ju inte det minsta avundsjuk". Coldplay var nämligen en av mina favoritgrupper på den tiden. Han svarade och vi började skriva lite tills vi addade varann på msn. Vi pratade om allt och inget men hade ändå så jävla kul ihop. Hade vi bara känt varann i några timmar verkligen? Kändes som år och dar.

-

Dagarna gick och efter några veckors prat på msn så bestämde vi oss för att ses. Det slutade med att vi en iskall decembernatt stod i minst 4 timmar och bara pratade med varandra. Fötterna var istappar och fingrarna köldskadade. Men inte tänkte jag på det. Där stod han ju. Världens charmigaste, finaste . Lite väl lullig kanske (både hade festat innan) men vad gjorde det. Vi hade så kul. Han och jag.

-

Gick tillbaka till festen jag vart på innan där mina tjejkompisar stod och väntade på att höra ALLT om honom. Och vad jag var generad. Och lycklig. Timmarna gick och innan det var dags att sova plingar telefonen till. Ett sms som löd något i stil med att jag var söt och fantastisk, och en undran om han varit alldeles för tråkig. Han visste inte vad mitt hjärta skrek ut just då. Kärlek. Lycka. Glädje.

-

Dagen efter sågs vi igen, och dagen efter det, och vi smsade, och vi skrev på msn. Alla mina vänner fick höra mitt tjat om honom och hur lycklig jag var, och hur kär jag höll på att bli. Dagarna gick och bara inom tre veckor efter att vi sets första gången blev vi ett.  <3 Anna. Den 18 januari 2009.

-

Och här är vi nu. 2 år och drygt 1 månad senare. Oskiljaktiga och starkare än någonsin, med framtidsplaner som berättar att vi kommer att hålla ihop i så många år till. Vi pratar med varandra varenda dag och jag förundras alltid över hur vi fortfarande kan ha saker att prata om. Vi kan sitta instängda i en cell och ändå ha roligare än någonsin förr. Vi skrattar och vi gråter tillsammans, och jag kan alltid luta mitt huvud mot hans axel när världen och allt runomkring ligger i mörker. Han är mitt ljus. Och jag har alltid trott att man måste skilja på pojkvän och vänner, att en pojkvän har man för kärlek och vänner har man för kul. Men  är min allra bästa vän.  är den som känner mig bättre än min egen familj, och som kan se på mig utan att jag behöver säga något men ändå veta hur jag känner i hjärtat. Och hur löjligt det än låter så är jag helt säker på att om han försvann, så skulle jag inte vilja finnas kvar. För oavsett om jag är glad eller ledsen, så är det han som är min lycka och hans som skapar mina leenden.

-

Jag vill bara tacka dig  här och nu, även fast jag vet att vi ses snart, för att du finns vid mig. Vid min sida. I gott och i ont lämnar du mig aldrig, och jag tvekar aldrig på din kärlek. Och hur fint är det egentligen att ha någon som du?

-