*Felicia och Felippa (6 och 2) badar*

Anna: "men ni skvätter ju vatten över hela golvet!"

Felicia: "öh, lägg dig inte i du är inte med och leker"

Anna: "amen då får du torka upp efter er sen då"

Felicia: "nej det får du göra"

Anna: "då ropar jag på mormor så hon får komma och säga åt er......."

Felicia: "då säger jag till henne att du ljuger"

.

HAHA? Ja, Felicia är en riktig sockertopp ibland <3 gillar henne som fan ändå :)

-

Och så nu. att bo ensam är både ett av det bästa och ett av de sämsta beslut jag tagit. ett av det bästa just för att jag är en sån person som behöver vara ensam. jag älskar att vara ensam. jag känner inte att jag alltid måste ha människor omkring mig för att vara glad. ett av det sämsta just för att jag på så sätt glidit ifrån så många människor bara för att man inte ses lika mycket. men jag försöker. och ni vet exakt vilka ni är som jag fortfarande vill ha i mitt liv. erika, carro, christine. speciellt ni tre. jag vet inte om ni läser min blogg men SPECIELLT ni tre ska veta att jag älskar er så sjukt mycket och jag vill aldrig någonsin att ni ska försvinna från mig. jag försöker så himla mycket att höra av mig så mycket som jag bara kan till er och jag hoppas att jag visar att ni är en del av mig. sen finns det självklart många andra som jag inte vill förlora, men man kan inte alltid få som man vill. (johanna och sandra, ni kan också väldigt gärna få vara mina kooompisaaar förevigt)

-

nu, 2010, är jag glad. skolan drar ner mitt beteende en aning just för att jag kämpar så mycket men inte alltid når ända fram. men sånt får man räkna med. jag har en perfekt pojkvän som jag älskar och som jag alltid kommer ha. det vet jag. och jag vet inte vad jag vore utan honom. visst, att ha ett så seriöst förhållande som vi har har både bringat bra grejer och dåliga. bra just för att vi delar så sann kärlek som det bara går och det är den kärleken som håller mig vid liv. vi har alltid varandra. dåliga just för att man inte kan ägna lika mycket tid åt sina vänner när man har en karl i sitt liv. och inte alla förstår det, bara de som också känt likadant som jag. det är många gånger som jag blivit så ledsen och sårad för att jag inte varit bjuden fast det är människor som jag varit så tajta och tyckt om så mycket som ska göra något. att dom liksom glömt bort mig. speciellt i klassen. vad har hänt? jag fattar inte ett jävla skit. man ska inte behöva kämpa så jävla hårt för att behålla äkta vänner. dom finns ändå alltid där (och det är det jag menar med att jag aldrig vill förlora er tre, E, C, C). och det är sånna vänner, som man kanske inte varenda dag pratar med eller inte alltid träffar, men som man ändå alltid kan prata med och som ändå alltid finns där, som man ska hålla jävligt hårt i. dom andra vännerna som helt plötsligt försvinner när man inte har tid att ses eller skaffar ett förhållande, dom kan få försvinna. dom är inte ens värda att kämpa för. men jag kämpar så himla mycket för att räcka till åt alla. men när jag inte gör det så finns de där få, men så himla bra vännerna som jag har, kvar. och jag är så tacksam för er. jag tackar gud för att jag har er.

-

haha superglad på avslutningen för typ 2 år sen. det är alltså jag med superdupermegaleendet.

till sist; vad sjuttsingen spelar det för roll att en annan person i just strängnäs råkar ha en tatuering som jag vill ha? vad fan spelar det för roll? ska jag kommentera varje blogg jag ser och bah "öh du, en person som heter johan johansson har redan en sån där tröja". liiiiite jobbigt va?